Varför är och känner jag mig så invecklad för?
Jag måste vara en av Sveriges mest invecklade och svåra personer?
Kanske är någon fas jag går igenom jag vet inte men jag tycker jag retar mig på onödigt mycket saker numera.
Det går ut över fel personer som i en del fall faktiskt inte ens nästan förtjänar det. Huvudlösa diskussioner som aldrig når någon vart. Man begriper inte hur andra kan resonera så vansinnigt annorlunda från ens egna värderingar. Jäkligt knepig känsla och framförallt jävligt knepig känsla att reda ut och ta itu med!
Jag vet inte om det är någon som känner igen sig? Det känns lite som att stå och banka huvudet emot en vägg. Totalt meningslöst men ändå gör man det! Jag vet inte om man tror att huvudet är hårdare än väggen som borde ge vika snart men det e ju sällan så tyvärr. Det slutar allt som oftast mest med blåmärken och ömma sår.
Går jag kanske fram för hårt med mina värderingar och i så fall varför? Varför är det så känsligt? Vad kommer de ifrån? Den där konstanta oron över att inte duga eller eller vara bra nog Kanske ligger till grund för mina besvär. Att det och en rad andra saker sedan hopar sig som ett helt gäng svarta moln ovanför mig gör ju inte saken bättre. Regnar gör det ju aldrig heller... För efter regn kommer ju solsken sägs det.
Vad skall jag göra för att få rätsida på min tillvaro egentligen? Något måste ske snart för om detta får fortsätta kommer situationen att bli ohållbar inom en inte alltför avlägsen framtid.
Om framtiden kan man väl säga en del med. Eller egentligen inte för jag vet inte på rak arm hur den ser ut. Kanske är det en faktor i ekvationen den med? Osäkerheten över hur det skall gå påverkar nog mer än vad man egentligen vågar erkänna.
Jag vet inte jag kanske låter allmänt förvirrad just nu. Det enda jag vet säkert är att hjärnan går på högvarv och att den reagerar en smula irrationellt stundtals.
Ni som mot förmodan känner igen er och har några bra råd och tips är välkomna att ge mig lite vägledning...
Anders aka Nagadez
Kanske är någon fas jag går igenom jag vet inte men jag tycker jag retar mig på onödigt mycket saker numera.
Det går ut över fel personer som i en del fall faktiskt inte ens nästan förtjänar det. Huvudlösa diskussioner som aldrig når någon vart. Man begriper inte hur andra kan resonera så vansinnigt annorlunda från ens egna värderingar. Jäkligt knepig känsla och framförallt jävligt knepig känsla att reda ut och ta itu med!
Jag vet inte om det är någon som känner igen sig? Det känns lite som att stå och banka huvudet emot en vägg. Totalt meningslöst men ändå gör man det! Jag vet inte om man tror att huvudet är hårdare än väggen som borde ge vika snart men det e ju sällan så tyvärr. Det slutar allt som oftast mest med blåmärken och ömma sår.
Går jag kanske fram för hårt med mina värderingar och i så fall varför? Varför är det så känsligt? Vad kommer de ifrån? Den där konstanta oron över att inte duga eller eller vara bra nog Kanske ligger till grund för mina besvär. Att det och en rad andra saker sedan hopar sig som ett helt gäng svarta moln ovanför mig gör ju inte saken bättre. Regnar gör det ju aldrig heller... För efter regn kommer ju solsken sägs det.
Vad skall jag göra för att få rätsida på min tillvaro egentligen? Något måste ske snart för om detta får fortsätta kommer situationen att bli ohållbar inom en inte alltför avlägsen framtid.
Om framtiden kan man väl säga en del med. Eller egentligen inte för jag vet inte på rak arm hur den ser ut. Kanske är det en faktor i ekvationen den med? Osäkerheten över hur det skall gå påverkar nog mer än vad man egentligen vågar erkänna.
Jag vet inte jag kanske låter allmänt förvirrad just nu. Det enda jag vet säkert är att hjärnan går på högvarv och att den reagerar en smula irrationellt stundtals.
Ni som mot förmodan känner igen er och har några bra råd och tips är välkomna att ge mig lite vägledning...
Anders aka Nagadez
Kommentarer
Trackback
